Rapporten 86 gömda kvinnor och deras 128 barn visar allvarliga brister i samhällets skydd av våldsutsatta kvinnor och deras barn.

Att lämna en våldsam relation beskrivs ofta som vägen till trygghet och frihet. För kvinnor som tvingas leva med skyddade personuppgifter är uppbrottet emellertid ofta början på ett nytt liv präglat av rädsla, begränsningar och kamp mot myndighetssystem som inte är anpassade efter deras situation.

I Jämställdhetsmyndighetens intervjustudie 86 gömda kvinnor och deras 128 barn får kvinnor och barn som lever gömda på grund av allvarliga hot själva berätta om sin vardag. Rapporten bygger på djupintervjuer med 86 kvinnor från olika delar av Sverige. Kvinnorna var mellan 21 och 62 år och hade under 2021 skyddade personuppgifter. Femton barn och unga intervjuades också.

Det är en intervjustudie av en särskilt utsatt grupp och resultaten ska därför inte läsas som statistik över alla personer med skyddade personuppgifter. Däremot visar berättelserna tydliga och återkommande systembrister.

Långvarigt och omfattande våld

De flesta kvinnorna hade levt med våld i minst fem till sju år. Nästan alla hade utsatts för flera former av våld: psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt, materiellt och latent våld. Många beskrev grovt fysiskt våld, dödshot och våld mot husdjur.

Varningssignaler hade ofta funnits långt före uppbrottet. Polis, socialtjänst, skola, vård, grannar och anhöriga hade i många fall kännedom om situationen. Orosanmälningar hade gjorts, ibland flera gånger. Ändå kunde våldet fortsätta under lång tid.

När kvinnorna slutligen lämnade relationen gjorde flera det först när de insåg att deras eller barnens liv var i fara.

Skyddade personuppgifter gav inte alltid ett fungerande skydd

Ett av rapportens mest allvarliga resultat är att 63 av de 86 kvinnorna någon gång fick sina skyddade uppgifter röjda. Uppgifter hade bland annat lämnats ut eller hanterats felaktigt av domstolar, socialtjänst, polis, skola, vård och andra myndigheter.

Mer än hälften av kvinnorna hade blivit hittade av våldsutövaren. Var tredje hade röjts mer än en gång och varannan hade någon gång tvingats lämna sitt hem därför att skyddet hade brustit. Några hade behövt flytta flera gånger.

Ett enda felaktigt mejl, en kallelse med fel adress eller ett bristande säkerhetssystem kan få livshotande konsekvenser. Trots detta fick kvinnorna ofta själva bära ansvaret för att samordna sitt skydd och kontrollera att myndigheterna hanterade uppgifterna rätt.

Att börja om från noll

Många kvinnor trodde att livet skulle bli lättare när de väl hade lämnat våldsutövaren. I stället avtog stödet ofta när de fått skyddade personuppgifter.

Kvinnorna tvingades lämna bostäder, arbeten, vänner och sociala sammanhang. Många fick stora ekonomiska problem. De kunde behöva betala för dubbla boenden, gemensamma lån, flyttar, säkerhetsdörrar, larm, nya telefoner, kläder och möbler. Flera hade skulder som våldsutövaren orsakat eller lån som tagits i deras namn.

Skyddade personuppgifter skapade också praktiska hinder. Det kunde vara svårt att använda digitala tjänster, få bank-id, hyra bostad, söka bidrag, teckna försäkringar, få post eller sköta kontakter med myndigheter. I ett samhälle där personnumret är nyckeln till nästan alla tjänster riskerade kvinnorna att i praktiken ställas utanför.

Sämre tillgång till vård och behandling

Många kvinnor levde med omfattande fysiska skador efter våldet. Psykisk ohälsa, depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, var vanligt.

Samtidigt innebar de skyddade personuppgifterna att kvinnorna inte alltid fick samma tillgång till vård som andra. De kunde utebli från automatiska kallelser till exempelvis mammografi och cellprovtagning. Vårdens digitala system kunde sakna fungerande rutiner, och kvinnorna behövde ibland själva jaga rätt på mottagningar och kontaktpersoner.

Skyddet, som var avsett att rädda deras liv, kunde alltså samtidigt göra det svårare att få den vård de behövde.

Kvinnorna blev inte alltid trodda

Nästan varannan kvinna uppgav att hon någon gång hade blivit ifrågasatt eller inte trodd av en myndighet. Detta trots att samhället redan hade bedömt hotbilden som så allvarlig att hon behövde skyddade personuppgifter.

Av de 86 kvinnorna hade 80 polisanmält våldsutövaren. I 42 fall lades förundersökningen helt eller delvis ned, ofta med hänvisning till bristande bevisning. När våldsutövaren inte hade dömts kunde våldet senare försvinna eller förminskas i myndigheters och domstolars bedömningar.

Det uppstod en motsägelse: kvinnan ansågs vara tillräckligt hotad för att behöva gömma sig, men våldet vägde ändå inte alltid tungt i beslut om exempelvis vårdnad och umgänge.

Barnen betalar ett högt pris

Rapporten handlar också om 128 barn. Av dem hade 115 bevittnat våld mot sin mamma. 110 barn hade själva utsatts för fysiskt eller psykiskt våld eller hot av samma man.

Minst 33 barn hade fått diagnosen PTSD. Barnen hade bland annat sömnproblem, mardrömmar, oro, koncentrationssvårigheter och utagerande beteenden. Flera hade uttryckt självmordstankar. Trots att myndigheter ofta kände till barnens situation fick 37 barn ingen hjälp alls.

Barnen behövde dessutom bära ett stort ansvar för familjens säkerhet. De fick lära sig nya namn och påhittade levnadshistorier, vara försiktiga med vad de berättade och undvika att synas på fotografier. De kunde inte alltid ta hem vänner, delta i aktiviteter eller använda skolans digitala system på samma villkor som andra.

Samtidigt var 24 barn, efter domstolsbeslut, skyldiga att ha umgänge med den pappa som var orsaken till att familjen levde gömd. I några fall hade pappan dömts för våld mot mamman eller andra allvarliga våldsbrott.

Mammorna hamnade därmed i en omöjlig situation: de förväntades skydda barnen från våldet men samtidigt medverka till att barnen träffade våldsutövaren.

Kvinnornas förslag till förändring

Kvinnorna efterlyser ett mer sammanhållet, långsiktigt och rättssäkert skydd. Bland deras förslag finns:

  • nationella riktlinjer för hur skyddade personuppgifter ska hanteras
  • en särskild kontaktperson som samordnar myndighetskontakterna
  • en individuell och långsiktig plan för bostad, ekonomi, vård och säkerhet
  • säkra digitala lösningar och alternativa sätt att identifiera sig
  • bättre kunskap om våld i nära relationer inom myndigheter och domstolar
  • större hänsyn till våld och risk för röjning i mål om vårdnad och umgänge
  • ett tydligare fokus på att begränsa våldsutövaren i stället för den utsatta kvinnan och barnen.

Rapportens kanske viktigaste budskap är just detta: ansvaret för säkerheten får inte läggas på den som utsatts. Kvinnan och barnen ska inte behöva förlora sin bostad, sin ekonomi, sina relationer och sin rörelsefrihet, medan våldsutövaren kan fortsätta leva som tidigare.

Att lämna våldet måste innebära en väg till frihet

Skyddade personuppgifter kan vara livsavgörande, men ett skydd fungerar inte om det bara består av en markering i ett register. Det måste omfatta hela livssituationen: säkerhet, bostad, ekonomi, vård, skola, rättsprocesser och möjlighet till återhämtning.

Kvinnor och barn som tvingas leva gömda har redan betalat ett mycket högt pris för någon annans våld. Samhällets uppgift måste vara att göra deras liv tryggare och friare – inte att skapa nya hinder och begränsningar.

Läs rapporten: 86 gömda kvinnor och deras 128 barn – Jämställdhetsmyndigheten.