Det du berättar är inte ovanligt efter en relation där det har förekommit psykisk misshandel, kontroll och manipulation. När man under lång tid blir nedbruten, ifrågasatt och får sin självkänsla försvagad kan det påverka både ens känslor, impulser och omdöme i en separation. Det kan leda till att man fastnar i ett starkt behov av kontakt, bekräftelse eller “återkoppling” till personen – även när man samtidigt vet att relationen har varit skadlig.
Det här brukar inte handla om att man “tappat sig själv” i grunden, utan om en form av stark känslomässig bindning som kan uppstå i relationer där det funnits rädsla, växlande belöning och kontroll. Många beskriver det som att man agerar på ett sätt som känns främmande för ens vanliga jag, särskilt i perioden precis efter separationen.
Att du i efterhand ser att du inte hade agerat så om du varit i ditt stabila tillstånd är i sig en viktig insikt. Det säger ofta något om hur starkt påverkad du varit av situationen, snarare än om din personlighet eller “vem du är”.
Det du beskriver kan vara en del av en efterreaktion på långvarig psykisk utsatthet, och det är något många behöver stöd för att bearbeta för att kunna förstå sina reaktioner utan skuld.
Mitt råd är att du försöker vara varsam med dig själv i den här bilden. Det du gjorde var inte ovanligt i en pressad och kontrollerande relation, och det säger mer om vad du varit utsatt för än om dig som person. Det kan vara hjälpsamt att prata med en psykolog eller terapeut med erfarenhet av våld i nära relationer för att bearbeta det som har hänt och stärka din återhämtning framåt.